Veckans Tivoli

Den här veckan har varit relativt spännande, en liten berg och dalbana för mig i alla fall. Det började i måndags då jag såg en annons för TeliaSonera, där dom sökte sommarjobbare. Jag skickade in min ansökan genom Manpower, och fick göra ett litet test efteråt (som jag satt och svor på eftersom jag inte fick igång Internet Explorer, enda browsern som stödde testet). Inte ens en timme efter att jag gjort det ringer telefonen, och dom ville att jag skulle komma på intervju redan dagen efter.

Tror jag var i chock resten av den dagen. Så snabbt har det väl aldrig gått. ;p Gick och la mig tidigt efter att jag gjort i ordning allt för morgondagen. Och kunde inte somna. Någon gång efter 2 gissar jag att jag somnade. Klockan 5 vaknade jag, och det såg ut som det var 12 på dagen utanför. Dåsade till klockan 7 då jag inte orkade ligga kvar längre. Sedan gjorde jag ingenting, var alldeles för nervös för att få i mig frukost ens. Mats skjutsade in mig, var där klockan 9 och intervjun började kvart över. Fick jag lite tid att lugna ned mig i alla fall.

Intervjun i sig kändes bra, faktiskt. Hon jag pratade med var jättetrevlig. Dom ville inte ens se mina betyg. Ha! Som jag förstod var det 60 sökanden, och dessa hade sedan blivit utgallrade genom testet. Och vi som var kvar hade chans på 4 platser. Efteråt när vi kom hem så var magen i sin ordning igen så då blev det frukost. Och väntan. Skulle antagligen få reda på om jag fick jobbet dagen efter. Men ingen ringde, vilket inte förvånade mig just då heller. Igår var det röd dag så då var det också tyst. Idag ringde dom och beklagade att dom gått vidare med andra sökanden. Sådana som redan hade erfarenhet av supportjobb. Förvånade mig inte det minsta, tyvärr.

Så en berg och dalbana har det varit. Glad, lycklig, nervös, trött, lessen, besviken, apatisk, trött.

Självklart förstår jag att dom på Telia hellre vill ha folk som redan vet vad dom gör, men det är lite fånigt att dom har en 4 veckors utbildning då också.
Jag är glad att jag faktiskt fick en chans! Det har gett mitt ego en liten boost.
Jag är ledsen att jag inte fick jobbet, vem i min situation skulle inte vara det.
Jag är besviken för det här 'hoppet' kom precis vid ett tillfälle vi skulle behövt det som mest.

En del av mig säger att jag har misslyckats igen. Att jag är misslyckad. Men ändå, jag kom till en intervju, det är något. Det var bara någon annan som var värd jobbet. Alltså är jag värdelös. Det är nästan spännande att stå som tredje part och höra mitt eget huvud bråka med mig själv. Nej, jag är nog inte spritt språngande galen riktigt än. :)

Men oavsett så har jag lyckats lite med någonting ändå. Det ger mig mycket. Så nu är det bara att fortsätta och försöka. Igen och igen. Skam den som ger sig! Fight on!